Nauhuri

Harvoista sanoista tiedetään kokonaan niiden käyttöikä alusta loppuun. Suomen kielen nauhuri on kuitenkin sana, jonka tiedetään tulleen käyttöön merkityksessä 'magnetofoni' kesällä 1962 (Lyytikäinen & Yli-Paavola Virittäjässä 3/2010, s. 412). Sanan keksi Terho Itkonen työskennellessään assistenttina Suomen kielen nauhoitearkistossa.

Nykyään nauhurit alkavat olla tykkänään menneisyyttä. 1990-luvun lopulla kai alkoivat CD-soittimet pikkuhiljaa syrjäyttää C-kasettinauhureita, ja viimeistään 2000-luvun puolivälin jälkeen kai DVD-soitinkin on tullut lopullisesti liki joka ikisen suomalaisen kotiin. VHS-nauhureitakaan ei käytä enää kukaan, paitsi ehkä hipsterit.

Jonkin aikaa videokameroissa, sanelukoneissa ja sen sellaisissa käytettiin digitaalista DV-nauhaa, mutta nykyään nekin tallentavat suoraan sisäisille kovalevyille tai muistikorteille. Ja vaikka moisia vielä olisikin, käsittääkseni nauhuri ei ole oikein koskaan kuulunut niiden yhteydessä tavattavaan sanastoon.

Arvelen, että kuluu korkeintaan 15 vuotta, ennen kuin nauhuri jää jokapäiväisestä arkikokemuksestamme unohduksiin ja se jää kaverinsa kasetin kanssa vanhentuneiden esinetermien läjään. Siihen, jonka asukkaita pitää keskimääräisen ihmisen aina erikseen mielestään kaivella: länget, varsta, reikäkortti ja rinnakkaisportti.

Suoraa puhetta

Tässä on sellaisia asioita, joita haluaisin sanoa, mutta en uskalla.

Montaks sivuu?

Aina vain ärsyttää ihmiset, jotka eivät osaa käyttää omaa järkeään kirjallisten kurssitehtävien suhteen. Ihan oikeasti kysellään tarkkoja ohjeita artikkelirefereraatin laatimiseen.

Minusta yliopistokursseilla on ihan sopiva olettaa ennakkotiedoiksi lukion äidinkielen oppimäärä!

Rakas päiväkirja, tänään korjasin auton

Oireet:

• etuoikea suuntavilkku ei toimi
• tuulilasinpesuhärveli ei suihkuta nestettään tuulilasille asti

Korjaustoimenpiteet:

• vaihdoin uuden lampun vilkkuun
• siirsin tuulilasinpesunesteletkun pois puristuksista akun ja jonkun helvetin häkkyrän välistä

Kädet likaantuivat, mutta siitäkin selvittiin.

Ja taas on vaalit

Itse en jaksane kuntavaaleissa äänestää, koska en Vantaan ehdokkaista ole yhtään selvillä, mutta helsinkiläisille lukijoille voin suositella Otso Kivekästä, jolla tuntuu olevan hyvää settiä.

Tuomarin vastakohta on viemäri.

Sönder

Mitt liv är tomt. Ingenting händer längre. Jag bara vaknar på morgnarna, kollar e-posten och mina webbsidor, och sen fortsätter med att göra ingenting. Kanske äter någonting på eftermiddagen, om jag minns.

Jag är så jävla ensam, att det gör ont nästan. På några dagar vill jag åka hem och vara med mamma, men jag också känns som om jag redan går dit för ofta. Dessutom verkar min sambo bli ganska oroad, om jag trivs för väl hos mamma. Men det här är faktiskt inte precis, vad jag ville skriva om idag...

Egentligen tror jag att jag saknar min hemkommun, speciellt det att där hör man svenska så mycket, åtminstone mera och oftare än här i Vanda. Nyligen har jag börjat tänka, att svenska kanske är någon sorts andra modersmål för mig: trots att jag inte har några vänner att prata svenska med, blir jag underbart glad eller lugn, när jag hör svenskspråkig musik. Jag talade flytande svenska i min barndom (och fortfarande förstår mycket bra), men nuförtiden är det ganska svårt att prata och skriva. Att skriva är ännu svårare! I alla fall känns det som om svenska är på något sätt mitt språk, även om känslan inte är lika stark som med finskan. Egentligen känns jag, att min språkidentitet är lite sönder. Jag kan inte kalla svenska min modersmål, eftersom jag talar den sämre en engelska och ingen av mina föräldrar talar svenska. Finns det någon legitim språksociologisk benämning liksom "har enorm personlig vikt och betydelse för mig, men jag kan inte prata det bra och det spelar ingen roll i min släkt"?

Nästan varje gång när jag är på väg någonstans, liksom åker buss, lyssnar jag till Radio X3M. Jag tycker inte om att t.ex. läsa HBL, eftersom även om jag har en stark bakgrund i svenska från barndomen, är skriftlig svenska samma förskräckliga tvångssvenska som vi lärde oss att hata på högstadiet. Jag förstår muntligt mycket bättre.

Svenska språket är en konstig men viktig del i min, ska vi säga, etnisk identitet. Jag kommer från en tvåspråkig ort och hade finlandssvenska vänner när jag vad liten (före skolålder), men finska skolan slöt den perioden i mitt liv. Nuförtiden är svenska språket bara någon hobby eller längtan. Det här verkar vara en problem för mig, och det är svårt att lösa, eftersom om jag vill förbättra min svenska på riktigt och på något sätt laga mitt förhållande med svenska språket, måste jag träffa människor som både kan och vill tala svenska med mig.

Däremot tror jag, att inte många finlandssvenskar (eller svenskar) är mycket intresserade att bli vän med en pinsam, ledsen finne. ;_;

Mä niin tajuun

Törmäsin brittiläisen transmiehen sarjakuvablogiin. Kandee tsekkaa. Aiheuttaa itsessäni yhtäältä epäuskoisia hölmistymisen tunteita, toisaalta nyökyttelevää samaistumista.

Kakkoskierros

Äänestäkääpä Haavistoa. Haavisto on hieno mies.

Tässä kaikki.

Perinneruoat

<@Zet> lortto on semmonen sana, että alkaa aina
       naurattaa kontekstista riippumatta
<@A> tulee mieleen joku itäsuomalainen ruoka
<@A> ehkä lörtsyn takia
<@B> römpsä kuulostaa kanssa joltain
     perinneruualta
<@Zet> minu äet' se ol' kyläm parraeta
       römpsänviäntäjiä
<@C> :D
<@C> <3
<@Zet> äetim muikkurömpsee kävi kirkolta asti
       väkeä maestamassa
<@Zet> siinä mäni heleposti koko laovvantae kun
       äet' sen römpsän iäressä rupes hiäreemään
<@B> :DD
<@Zet> reseptijä en muesta kokoonnaan, mutta sen
       tiijän jotta voeta laetto reelusti
<@C> :'D